tufft!

Just nu är det tufft att acceptera vad som är:
"inget arbete, ingen flickvän, ingen bostad och en känsla av att vara värdelös" och i nästa stund så känns det som att jag har alla möjligheter almanackan vit och jag kan flytta till Italien i morgon.

I skrivande stund känns det lite som om jag går på en is och för att nå nya kontinenter.Jag vill lämna land annars kommer jag aldrig se något nytt.
Jag går med skakiga ben och väldigt ensammen otroligt här och nu.

Förra veckan åkte jag rakt genom isen och såg ingen vak, ingen öppning, helt övertygad om att här dör jag, så jag skapade utrymme för att ta emot det helt och hållet jag kunde inget annat än att överlämna mig "surrender to what is" sa en terapeut (Rahasya) och helt plötsigt hittade jag en styrka i att tillåta mig vara så sårbar och också visa det för en vän.

Mitt i allt detta kan jag tänka att allt detta för att jag ska förstå att jag är fulländad som jag är utan att prestera,då åker jag gärna ner genom isen igen.

Allt detta för att jag ska bli vuxen ja fast jag går på isen så är det värt det jag är jag och älskar det.